Mångåriga skrotbilsuppställningar i Uddevalla som ser ut som gravplatser för gamla fordon är idag inte legala. Några nya med tillåtelse att presentera ålderstigna klenoder kommer ingalunda att upprättas. Naturvårdsverket hindrar genom bilskrotningsförfattningen alla sådana avsikter. Skrotbilar är stämplade som klimatriskabelt avfall och måste demoleras och regenereras av en ackrediterad skrotfirma. Men de enstaka som existerar har dock blivit gigantiska sevärdheter. Merparten av områdets besöksverksamhet baseras på och kring dessa gårdar. De rostiga karosserna från dåtiden upplivar otaliga åminnelser hos en nostalgisk bilinnehavare. Fordonsmärken varieras i en förtjusande mix. Förlegade utgångna märken kan också visa sig mellan buskarna. Så inget övrigt kan uppbringa den känslan från gamla goda tider, än dessa destinationer. Det finns flera ihopsamlingsplatser för avdankade fordon i Sverige. Bilatervinning Uddevalla
Men blott 2 är certifierade av lokalsamhällets miljökontor som permanenta gravplatser för gamla fordon för turister från Uddevalla. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar många hundra märken från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 individer varje år. Även fast ett kommunalt rådslut om utrensning av alla personbilar, har ett medgivande, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens mening för platsen och omhuldas för den skull på ultimata vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft samma hjälp till upprättande av sevärdhet. Här startades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Säljande av beg. bilkomponenter pågick till åttio-talet då verksamheten upplöstes. De uttjänta fordonen blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av bilar, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen annorlunda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, lät gemene man att gå omkring och se de gamla klenoderna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar inneburit färre personbilar. Framför allt har Saab V-4 varit populära för skövlare. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs ska betraktas som turistattraktion eller miljökatastrof har argumenterats av miljödelegationen. Idag rangordnas skrotbil, som klimatfarligt restprodukt. Men så föråldrade fordonsvrak har självrensats och miljöbesvär har befriats från skog och mark. Ingen i Göteborg kommer ändå att kunna observera personbilar från de mest välkända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället påträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då fordonsinnehavarna beslöt att jordfästa bilen på detta smarta vis. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon spridda i Sverige. Det är förvånande hur dåligt dessa uppställningsområden är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast kass och sporrar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Småland.