Mångåriga skrotbilsuppställningar i Göteborg som liknat bilkyrkogårdar är idag inte lagliga. Några nya med tillstånd att visa ålderstigna dyrbarheter kommer ingalunda att upprättas. Miljövårdsverket hejdar via skrotningslagen alla sådana avsikter. Kasserade fordon är stämplade som miljöfarligt avfall och behöver kasseras och destrueras av en behörig skrotningsfirma. Men de enstaka som förekommer har emellertid övergått till ofantliga attraktioner. Större delen av bygdens besöksnäring baseras på och runt dessa ställen. De korroderade fordonen från förr upplivar många minnen hos en återblickande bilinnehavare. Fordonsmärken blandas i en välbehaglig blandning. Äldre utgångna bilmärken kan också skymtas bland trädstammarna. Så inget övrigt kan liknas med atmosfären, från gamla goda tider, än dessa ställen. Det finns några samlingsplatser för kasserade fordonsvrak i landet. Men enbart två är auktoriserade av ortens miljöbyrå som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Göteborg. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals märken från början av 1900-talet och gästas av fler än femton tusen individer varje år. Fastän ett kommunalt beslut om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som varar trettio år till. Bilkyrkogard Goteborg
Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens innebörd för platsen och vårdas följaktligen på lämpligaste sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft likadan undsättning till upprättande av sevärdhet. Här grundades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bilkomponenter ägde rum till 80-talet då verksamheten lades ned. Vraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans egendom. Typ tusen olika fordonsmärken från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät privat personer att vandra runt och se de äldre rariteterna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar medfört minskade fordon. Framför allt har Volvo Pv-444 varit attraktiva för tjuvar. Endast dörrmattor har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska ses som turistattraktion eller miljökatastrof har argumenterats av klimatutskottet. Nuförtiden rangordnas skrotbil, som miljövådligt avfall. Men så gamla bilvrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark. Inte någon i Göteborg kommer emellertid att kunna se bilar från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och övervakning, då bilägarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i Sverige. Och det är överraskande hur förkastligt dessa samlingsområden är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan granskning av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om transitplatser. Avsaknaden på ingripanden från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges två i särklass belevade och legala gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Kyrkö Mosse.