När man tittar på en illegal samlingsområde med färdiganvända fordon från Trollhättan är det är inte egendomligt, att ett besök på en bilkyrkogård innebär en tillbakablickande av sällan känt slag. De väldigt åtgångna skrothögarna från jänkare får en att minnas om en tid som de flesta inte fått ta del av, men eventuellt drömmer om. Men tiden för liknande uppkäftiga personbilar är förbi. Premisserna för klimat och bilkonsumtion har fullkomligt förändrats, till och med på den nord amerikanska marknaden. Tunga men ofattbart stilfulla åkdon är en förgången tidsperiod. Och det är dessa hågkomsterna eller fantasier som upplivas hos en hänförd besökare. Att hitta rostiga vrakdelar efter en alldaglig typexempel förtar inte känslan om ett verk som inte någon gång kommer tillbaka. Som ett resultat av de många årliga besökarna har två bilkyrkogårdar i Ryd och Årjäng lyckats få permanent tillåtelse för verksamheten. Ortens ackumulerade intäkter från dessa får dessutom en rabiat miljösjäl att tänka om. Men på nåt ställe har tongångarna varit högljudda. Att få auktorisation för en upprättande är emellertid förgäves. illegitima insamlingsområde, som miljöenligt kan jämställas med bilkyrkogårdar med uttjänta bilar, är ett ökande dilemma, som tycks vara komplicerat att bekämpa. Det förekommer några uppställningsplatser för kasserade fordonsvrak i Sverige. Men endast 2 är behöriga av traktens miljöavdelning som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Trollhättan. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 individer varje år. Även fast ett samhällsorgans fastställande om utgallring av alla skrotbilar, har ett medgivande, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens mening för platsen och skyddas därför på yppersta förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma assistans till inrättande av kulturminnen. Här skapades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade bildelar pågick till åttio-talet då bilskroten lades ned. Skrotbilarna blev stående kvar efter viss omhändertagande av fordonsvraken, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen olika modeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, lät vanligt folk att vandra runt och iaktta de ålderstigna klenoderna. Bilskrotar i Trollhattan
Dessvärre har dessa besök inneburit minskade personbilar. Speciellt har Saab V-4 varit attraktiva för plundrare. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall betraktas som sevärdhet eller miljöförödelse har debatterats av miljöutskottet. Nuförtiden bedöms fordonsvrak, som klimatvådligt avfall. Men så föråldrade fordonsvrak har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark. Ingen i Trollhättan kommer dock att kunna beskåda fordon från de mest välkända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då bilinnehavarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta fiffiga sätt. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i Sverige. Och det är förbluffande hur bedrövligt dessa samlingsområden är valda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om samlingsplatser. Försakelsen på ingripanden från betrodd polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass belevade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Kyrkö Mosse.