Att se en dumpade fordon i det gröna är en avsky. Skrota bilen Men fordonsentusiaster från Uddevalla attraheras likväl till en gravplats för gamla fordon som pirayor till en köttbit. Och i landet existerar 2 legitimt etablerade skrotar, som omvandlats till rena rama bil-utställningar. Mängder av bilar med skilda bilmärken från mitten av 1900-talet existerar spridda för begrundan bland träd och buskar. Det är fler än bilbeundrare som är imponerad av de förre detta vrålåken och designer av raggaråken. Vackra bulliga drag och stora motorer var dåtidens direktiv för en kvalificerad vara. Skörden beundras fortfarande av många besökare årsvis. Skrot kyrkogårdarna har förvandlas till hemkommunernas stora inkomstkälla och alstrar de främsta besökspengarna. Dessa pengar har dessutom minskat klimataktivisternas begäran på bärgning och likvidering av sysselsättningarna. Men en etablering eller utvidgning av en sådan anläggning är helt spärrad igenom Miljövårdsverkets ultimatum att kassera en uttjänt skrotbil för recycling. Det finns en del samlingsplatser för kasserade bilvrak i Sverige. Men endast 2 är ackrediterade av områdets klimatavdelning som permanenta bilkyrkogårdar för trafikanter från Uddevalla. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra bilmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen människor årligen. Trots ett samhällsorgans fastställande om utrensning av alla bilar, har ett medgivande, som varar till 2050. Det om inget är ett belägg på turistnäringens värde för orten och värnas för den skull på ultimata sätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma stöd till inrättande av attraktion. Här skapades en skrot under mitten av förra seklet. Handel av brukade reservdelar fortgick till åttio-talet då skrotföretaget lades ned. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av bilvraken, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, medgav allmänheten att knalla omkring och beskåda de äldre rariteterna. Beklagligtvis har dessa vistelser medfört färre personbilar. Först och främst har Saab V-4 varit begärliga för skövlare. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska ses som sevärdhet eller klimatförstörelse har argumenterats av klimatkommissionen. Nuförtiden klassificeras fordonsvrak, som klimatvådligt restprodukt. Men så föråldrade fordonsvrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken. Inte en själ i Göteborg kommer emellertid att kunna se objekt från de mest kända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 bilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då bilinnehavarna beslöt att begrava bilen på detta smarta vis. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden hittar man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Och det är överraskande hur uselt dessa uppställningsställen är valda. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om transitområden. Försakelsen på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.