Att se en övergiven bil i skog och mark är en vämjelse. Men bilfantaster från Uddevalla lockas i alla fall till en kyrkogård för rostiga bilar som pirayor till en köttbit. Och i landet existerar ett par lovligt upprättade skrotar, som omvandlats till osannolika bilvraks-demonstrationer. Hundratals fordon med skilda modeller från mitten av 1900-talet finns och offentliggörs för åskådning mellan skog och åkrar. Det är fler än bilfantaster som beundrar de förre detta vrålåken och designer av raggaråken. Välskapta bulliga linjer och gigantiska motorer var dåtidens riktlinjer för en kvalificerad vara. Skörden uppskattas alltjämt av tiotusentals gäster varje år. Skrot kyrkogårdarna har blivit hemkommunernas mjölkko och genererar de bästa turistintäkterna. Dessa inkomster har dessutom minskat naturvännernas fordran på borttransport och avveckling av verksamheterna. Men en nystart eller breddning av en sådan inrättning är helt spärrad igenom Naturvårdsverkets begäran att göra sig av med en uttjänt bil för regenerering. Det förekommer flertalet ihopsamlingsställen för uttjänade fordon i landet. Men endast 2 är godkända av regionens miljökontor som varaktiga gravplatser för gamla fordon för turister från Uddevalla. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen individer årligen. Trots ett kommunalt rådslut om tömmande av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens roll för platsen och skyddas således på bästa förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft samma undsättning till etablering av sevärdhet. Här grundades en skrot under mitten av förra seklet. Handel av beg. delar ägde rum till åttio-talet då verksamheten upplöstes. Vraken blev orörda efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var placerade på annans mark. Cirka tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät privat personer att vandra omkring och observera de förlegade klenoderna. Tyvärr har dessa påhälsningar inneburit minskade fordon. Framför allt har Volkswagen-bussar varit begärliga för plundrare. Bara dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs skall ses som turistattraktion eller klimatkatastrof har avhandlas av miljödelegationen. Numera rangordnas ett uttjänt fordon, som miljöfarligt restprodukt. Men så ålderstigna vrak har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken. Inte en själ i Göteborg kommer dock att kunna betrakta objekt från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då fordonsägarna beslöt att begrava fordonet på detta smarta vis. Och Värmland har haft dolda lockelse. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i riket. Begagnade bildelar Uddevalla Och det är förbluffande hur illa dessa ihopsamlingsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om samlingsområden. Bristen på aktioner från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.